Jag tar upp det förbjudna

Det här inlägget är något jag länge tvekat inför om jag ska skriva. Att sätta ord på det jag gick igenom har känt alldeles för svårt. Men att förhoppningsvis hjälpa andra som inte riktigt förstår vad som händer dem, genom att skriva detta är varför jag valt att göra det.

Det som har hindrat mig är att jag har inte velat visa mig svag. Jag som är så stark. Men å andra sidan – vad är definitionen utav en svag respektive stark människa? Är en svag människa någon som drabbas utav något som kan drabba vem som helst och sen lever vidare med det? Är en stark människa någon som drabbas utav något och sen förtränger det? Eller är en stark människa någon som tar sig igenom sina motgångar och sen berättar om dem? Jag antar det och det är därför jag tillslut har bestämt mig för att skriva detta. Jag är ju trots allt stark.

För drygt 15 månader sedan bestämde jag mig för att ta tag i mig själv. Jag bestämde mig för att ta tag i skolan och sluta festa. Jag bestämde mig för att börja träna, jobba och briljera i skolan. Något som gick strålande. Jag slutade röka på sisådär två veckor, alkoholen la jag på hyllan, jobbet fixade jag inom en månad och skolan samt träningen blev min främsta prioritering. Det sistnämnda var något jag vid det här laget inte visste skulle bli mitt förfall.

Två-tre gympass i veckan blev snabbt fem-sex. Maten som jag nöjt mig med hela livet klassades som skräp och jag bytte snabbt ut hela min kost. Maten hemma byttes ut till en fett- och kolhydratssnål kost. Pastan, potatisen och riset försvann illa kvickt. Fredagskvällarna som jag brukade spendera ute på krogen med mina vänner byttes ut mot sena kvällar på gymmet följt av proteinshakes istället för öl. Lördagsgodiset byttes sakta men säkert ut mot kvarg, nötter och bär. Jag var där. Utan att ha vetat om det, utan ens ha anat det var jag en del av träningshetsen. Jag förespråkade något som var allt annat än en hälsosam livsstil. Vilket jag självklart trodde att det var på den tiden.

De fem-sex gympassen i veckan utvecklades snabbt till sju och inte tog det slut där. Jag klev upp tidigare på morgonen för att hinna med en powerwalk/joggingtur innan skolan, på håltimmen sprang jag iväg till gymmet och efter skolan likaså. ”Äh, det ligger ju så nära och jag har ändå inget annat att göra” tänkte jag då. På sin höjd kunde jag uppnå 20 pass i veckan. Jag rasade i vikt, men ändå var jag inte nöjd. Det fanns fortfarande lite mer underhudsfett som skulle bort någonstans. Man såg ju trots allt inte varenda kontur utav mina magrutor och sommaren var ju på väg. Man vill ju se ut som alla fitnessprofiler på Instagram gör. ”Varför ser man hans blodådror och inte mina? Nej, jag måste bort med mer underhudsfett” Tanken av att alla människor har olika gener och är helt olika byggda slog mig aldrig. Kan han, kan jag.

En gång i månaden hade jag en så kallad ”ätardag”. En gång i månaden fick jag äta godis, läsk, chips etc. Tror ni att jag skötte det när de väl var dags? Icke. Visserligen åt jag det jag vela framför TV:n, men strax därefter kröp ångesten fram. ”Varför åt jag det där för? Jag som är så hälsosam?” Vips. Nu var springskorna på och helt plötsligt var jag ute och sprang mitt i natten. Att jag åt en fett, socker- och kolhydratssnål kost 29 av 30 dagar i månaden dög inte. Varför bara vara ”hälsosam” 29 dagar i månaden när man kan vara det alla 30?

Jag klagade på folk i min omgivning som åt pasta till lunch. Jag skrattade åt folk som kunde äta en Snickers en vanlig onsdag utan att ens träna och jag såg på överviktiga människor med avsmak. På sociala medier skyltade jag med min ”hälsosamma” livsstil och uppmuntrade alla mina följare att göra detsamma. Det där med makt är farligt. Det var väldigt många, både killar och tjejer, som skrev till mig och bad om tips. Stolt och frälst som jag var gav jag dem både det ena och det andra. Saker jag aldrig skulle förespråka idag.

Mina vänner påpekade min drastiska vändning i mitt leverne och min viktnedgång men jag försvarade mig själv. Jag har en övertalningsförmåga likt få och har fått retorikens gåva, så tanken av att mina vänner skulle behöva oroa sig över mig suddade jag snabbt bort från deras hjärnor. ”Varför är de oroliga? Jag är ju bara nyttig!” tänkte jag medan jag rasade i vikt.

Det här pågick i drygt åtta månader. November, December, Januari, Februari, Mars, April, Maj och halva Juni. Under dessa månader drack jag alkohol vid fyra tillfällen. Fyra tillfällen där jag dagen efter vaknade med ångest över alla onödiga kalorier jag hade hällt i mig. Muskelmassan jag hade förstört och fettet jag hade samlat på mig.

Det var inte förrän jag reste till Bryssel i början av sommarlovet med mina vänner för att jobba i tre veckor, som det hela fick en vändning. Där hade jag inte möjligheten att träna 20 gånger i veckan eller att styra min egna kost. Jag vart serverad kolhydrater på kolhydrater av personalen och gymkorten där borta kostade i snitt 40 € i veckan. Jag tappade kontrollen över min träning och kost och tacka gudarna för det. När jag kom hem i början av Juli så började jag att tänja på gränserna även på hemmaplan. Både kost- och träningsmässigt. Hann jag inte med ett pass var det inte hela världen. Åt jag en chokladboll så lika där.

Idag mår jag bra. Självklart trycker jag inte i mig enorma mängder skräpmat eller häller i mig alkohol, men nu är det av helt andra anledningar än då. Jag trodde att jag visste allt om hälsa och kost, men jag visste inget. Idag vet jag mer. Absolut inte allt, långt ifrån, men mer. Tillräckligt mycket för att aldrig trilla dit igen. Ner i träningshets-träsket. Det hemska träsket där alldeles för många ungdomar, men även vuxna är idag. Ett träsk där de tror att kvarg och hantlar är lösningen på allt. Håll koll på dina kalorier-in och kalorier-ut så blir livet perfekt. Eller inte.

Ortorexi kallas det. Det är en slags fixering av en ”hälsosam” livsstil. Man blir präglad av överdriven träning och nyttigt ätande. Det har en del samhörighet med anorexi, men är långt ifrån samma sak. Det är inte bara ungdomar och tjejer som kan drabbas utav ätstörningar, fastän samhället vill måla upp det så. Som att tjejer är det svaga och lättpåverkade könet. Båda könen är det. Alla kan bara inte erkänna det. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Det är därför jag skriver det här och det är därför jag vägrar. Jag vägrar vara en del utav den här träningshetsen som pågår. Jag fick en fråga för någon vecka sen utifall jag kunde börja blogga om min träning och kost. Kan, kan jag. Men jag tänker inte. Jag håller det för mig själv.

Att följa alla fitspo-konton på Instagram och stirra er blinda av avundsjuka ger er inget bra. Att väga er mat, räkna era kalorier, överdriva er träning och utesluta saker som ni tycker om är bara självdestruktivt. Se över er livsstil. ”Varför tränar jag?” ”Varför äter jag som jag gör?” ”Vart vill jag komma och mår jag verkligen bra av det här?” ”Vad skiljer mig nu från då?” Är frågor ni bör ställa er själva.

Livet är för kort för att levas under restriktion. Självklart ska man vara hälsosam och träna – så länge man gör det av rätt anledning. Det är tabu i Sverie alla tala om när man mår dåligt. Särskilt på Internet. Allting ska vara perfekt och man visar bara den bästa sidan av en själv. Det är därför jag skriver det här. I hopp om att förändra.