Jag tar upp det förbjudna

Det här inlägget är något jag länge tvekat inför om jag ska skriva. Att sätta ord på det jag gick igenom har känt alldeles för svårt. Men att förhoppningsvis hjälpa andra som inte riktigt förstår vad som händer dem, genom att skriva detta är varför jag valt att göra det.

Det som har hindrat mig är att jag har inte velat visa mig svag. Jag som är så stark. Men å andra sidan – vad är definitionen utav en svag respektive stark människa? Är en svag människa någon som drabbas utav något som kan drabba vem som helst och sen lever vidare med det? Är en stark människa någon som drabbas utav något och sen förtränger det? Eller är en stark människa någon som tar sig igenom sina motgångar och sen berättar om dem? Jag antar det och det är därför jag tillslut har bestämt mig för att skriva detta. Jag är ju trots allt stark.

För drygt 15 månader sedan bestämde jag mig för att ta tag i mig själv. Jag bestämde mig för att ta tag i skolan och sluta festa. Jag bestämde mig för att börja träna, jobba och briljera i skolan. Något som gick strålande. Jag slutade röka på sisådär två veckor, alkoholen la jag på hyllan, jobbet fixade jag inom en månad och skolan samt träningen blev min främsta prioritering. Det sistnämnda var något jag vid det här laget inte visste skulle bli mitt förfall.

Två-tre gympass i veckan blev snabbt fem-sex. Maten som jag nöjt mig med hela livet klassades som skräp och jag bytte snabbt ut hela min kost. Maten hemma byttes ut till en fett- och kolhydratssnål kost. Pastan, potatisen och riset försvann illa kvickt. Fredagskvällarna som jag brukade spendera ute på krogen med mina vänner byttes ut mot sena kvällar på gymmet följt av proteinshakes istället för öl. Lördagsgodiset byttes sakta men säkert ut mot kvarg, nötter och bär. Jag var där. Utan att ha vetat om det, utan ens ha anat det var jag en del av träningshetsen. Jag förespråkade något som var allt annat än en hälsosam livsstil. Vilket jag självklart trodde att det var på den tiden.

De fem-sex gympassen i veckan utvecklades snabbt till sju och inte tog det slut där. Jag klev upp tidigare på morgonen för att hinna med en powerwalk/joggingtur innan skolan, på håltimmen sprang jag iväg till gymmet och efter skolan likaså. ”Äh, det ligger ju så nära och jag har ändå inget annat att göra” tänkte jag då. På sin höjd kunde jag uppnå 20 pass i veckan. Jag rasade i vikt, men ändå var jag inte nöjd. Det fanns fortfarande lite mer underhudsfett som skulle bort någonstans. Man såg ju trots allt inte varenda kontur utav mina magrutor och sommaren var ju på väg. Man vill ju se ut som alla fitnessprofiler på Instagram gör. ”Varför ser man hans blodådror och inte mina? Nej, jag måste bort med mer underhudsfett” Tanken av att alla människor har olika gener och är helt olika byggda slog mig aldrig. Kan han, kan jag.

En gång i månaden hade jag en så kallad ”ätardag”. En gång i månaden fick jag äta godis, läsk, chips etc. Tror ni att jag skötte det när de väl var dags? Icke. Visserligen åt jag det jag vela framför TV:n, men strax därefter kröp ångesten fram. ”Varför åt jag det där för? Jag som är så hälsosam?” Vips. Nu var springskorna på och helt plötsligt var jag ute och sprang mitt i natten. Att jag åt en fett, socker- och kolhydratssnål kost 29 av 30 dagar i månaden dög inte. Varför bara vara ”hälsosam” 29 dagar i månaden när man kan vara det alla 30?

Jag klagade på folk i min omgivning som åt pasta till lunch. Jag skrattade åt folk som kunde äta en Snickers en vanlig onsdag utan att ens träna och jag såg på överviktiga människor med avsmak. På sociala medier skyltade jag med min ”hälsosamma” livsstil och uppmuntrade alla mina följare att göra detsamma. Det där med makt är farligt. Det var väldigt många, både killar och tjejer, som skrev till mig och bad om tips. Stolt och frälst som jag var gav jag dem både det ena och det andra. Saker jag aldrig skulle förespråka idag.

Mina vänner påpekade min drastiska vändning i mitt leverne och min viktnedgång men jag försvarade mig själv. Jag har en övertalningsförmåga likt få och har fått retorikens gåva, så tanken av att mina vänner skulle behöva oroa sig över mig suddade jag snabbt bort från deras hjärnor. ”Varför är de oroliga? Jag är ju bara nyttig!” tänkte jag medan jag rasade i vikt.

Det här pågick i drygt åtta månader. November, December, Januari, Februari, Mars, April, Maj och halva Juni. Under dessa månader drack jag alkohol vid fyra tillfällen. Fyra tillfällen där jag dagen efter vaknade med ångest över alla onödiga kalorier jag hade hällt i mig. Muskelmassan jag hade förstört och fettet jag hade samlat på mig.

Det var inte förrän jag reste till Bryssel i början av sommarlovet med mina vänner för att jobba i tre veckor, som det hela fick en vändning. Där hade jag inte möjligheten att träna 20 gånger i veckan eller att styra min egna kost. Jag vart serverad kolhydrater på kolhydrater av personalen och gymkorten där borta kostade i snitt 40 € i veckan. Jag tappade kontrollen över min träning och kost och tacka gudarna för det. När jag kom hem i början av Juli så började jag att tänja på gränserna även på hemmaplan. Både kost- och träningsmässigt. Hann jag inte med ett pass var det inte hela världen. Åt jag en chokladboll så lika där.

Idag mår jag bra. Självklart trycker jag inte i mig enorma mängder skräpmat eller häller i mig alkohol, men nu är det av helt andra anledningar än då. Jag trodde att jag visste allt om hälsa och kost, men jag visste inget. Idag vet jag mer. Absolut inte allt, långt ifrån, men mer. Tillräckligt mycket för att aldrig trilla dit igen. Ner i träningshets-träsket. Det hemska träsket där alldeles för många ungdomar, men även vuxna är idag. Ett träsk där de tror att kvarg och hantlar är lösningen på allt. Håll koll på dina kalorier-in och kalorier-ut så blir livet perfekt. Eller inte.

Ortorexi kallas det. Det är en slags fixering av en ”hälsosam” livsstil. Man blir präglad av överdriven träning och nyttigt ätande. Det har en del samhörighet med anorexi, men är långt ifrån samma sak. Det är inte bara ungdomar och tjejer som kan drabbas utav ätstörningar, fastän samhället vill måla upp det så. Som att tjejer är det svaga och lättpåverkade könet. Båda könen är det. Alla kan bara inte erkänna det. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Det är därför jag skriver det här och det är därför jag vägrar. Jag vägrar vara en del utav den här träningshetsen som pågår. Jag fick en fråga för någon vecka sen utifall jag kunde börja blogga om min träning och kost. Kan, kan jag. Men jag tänker inte. Jag håller det för mig själv.

Att följa alla fitspo-konton på Instagram och stirra er blinda av avundsjuka ger er inget bra. Att väga er mat, räkna era kalorier, överdriva er träning och utesluta saker som ni tycker om är bara självdestruktivt. Se över er livsstil. ”Varför tränar jag?” ”Varför äter jag som jag gör?” ”Vart vill jag komma och mår jag verkligen bra av det här?” ”Vad skiljer mig nu från då?” Är frågor ni bör ställa er själva.

Livet är för kort för att levas under restriktion. Självklart ska man vara hälsosam och träna – så länge man gör det av rätt anledning. Det är tabu i Sverie alla tala om när man mår dåligt. Särskilt på Internet. Allting ska vara perfekt och man visar bara den bästa sidan av en själv. Det är därför jag skriver det här. I hopp om att förändra.

blogstats trackingpixel

54 reaktion på “Jag tar upp det förbjudna

  1. Så bra skrivet!!! Jag har själv varit där och ibland i en svag punkt kan jag längta tillbaka till den tiden och känna mig som en misslyckad människa för att jag inte lever så längre. Men då tänker jag alltid på hur lycklig jag är idag jämfört med då, alla nya vänner jag träffat och alla roliga dagar jag minns från den senaste tiden. När jag var inne i min ”bubbla” fanns inte utrymme för sånt, allt jag ville göra och lägga energi på var träning och och att äta lite/nyttigt. Valde det framför allt annat. Det är inte ett liv. Balans ska det vara 🙂 Tack för ett bra i inlägg!

    • Kunde varit jag som skrev din kommentar.. Har också varit där och kan också längta tillbaks ibland. Känna att jag är lite sämre idag som inte orkar hålla på så längre, som inte har självdisciplinen. Trots att jag vet hur mycket bättre livet är idag, hur mycket gladare jag är och hur mycket mer jag njuter. Det enda jag hade då som jag inte har idag är en smalare kropp som kom i alla mina jeans.

      Idag har jag ett helt fantastiskt liv där jag faktiskt njuter av mat som är något som jag verkligen, från botten av mitt hjärta, älskar. Och jag känner aldrig ångest.

      Det borde väga så mycket tyngre och 9 gånger av 10 gör det också det, men så ibland smyger sig tankarna på..

  2. Så modigt av dig att dela med dig av detta! Det visar bara att du är stark och att du även har distans till den livsstilen idag, du har kommit långt. Jätteviktigt att öppna ögonen hos människor, jag tror du hjälper många med din öppenhet
    Angående detta! Tack!

  3. Fantastiskt bra skrivet! Jag har själv haft ätstörningar i 6 år men är nu frisk efter behandling. Dagarna bestod av att räkna kalorier, träna tills jag nästan svimmade, stå framför spegeln och nypa tag i den ”stora” massan av fett som egentligen inte existerade och hetsäta. Är så glad över att en kille vågar ta steget och skriva för det finns allt för många fördomar och för lite kunskap om denna hemska sjukdom. Det är dags att vi ändrar på det. Tack för att du delar med dig om något som är så viktigt.

  4. Jag läser detta. Och är så tacksam för att personer som du finns.
    Att personer som du, vågar gå ut och sätta orden på psykisk ohälsa. För att hjälpa andra, och dig själv.

    Jag går igenom en tuff kamp mot mina ätstörningar. Kämpar varje dag. I 13 års tid har jag kämpat. Och jag tänker inte ge upp. För det är personer som du, som bevisar och hjälper en, att bli motiverad och att det går att bli frisk (om inte helt så iallafall till den grad att man kan leva ett bra liv.)

    Så tack fina du. Tack.

  5. Skönt att folk börjar få upp ögonen för ortorexi. Det är otrooligt farligt men tyvärr vet många inte om det. Bra skrivet!

  6. Grymt skriver! Har också fastnat i det där förut, man blir galen. Inte så lätt när tjejer och samhället ställer så mycket krav på en.

  7. Wow, vad ett sådant här inlägg kan skapa uppvaknanden! Jag har själv varit i sitsen, där det gick så långt som till utmattningsdepression och stress. Har gått 4 månader sedan dess och jag är knappt halvvägs tillbaka. Men jag har erkänt för alla och för mig själv och har tagit hjälp av både läkare och psykolog. Det borde ALLA göra. Ingen vill hamna i den sitsen!

    Starkt att berätta det på detta viset, grymt!

  8. Tack för din text!! Jag är själv en tjej som fått ätstörning (anorexia) efter att under lång tid trott att jag haft kontroll. Till slut brakade allting, mitt sociala liv, hela jag försvann bakom ätstörningen. Det enda jag gjorda hela dagarna var att maniskt räkna varje kalori jag fick i mig, åt mindre och mindre och blev såklart bara hungrigare och hungrigare och mådde allt sämre och sjönk allt längre ner, både i psyket samt vikten. Till slut blev jag somatiskt sjuk och blev så pass dålig i ätstörningen att jag varken ville leva eller dö. Bestämde mig den 25/11 nu i år att NU JÄVLAR FÅR DET VARA NOG. Jag slutade räkna alla jäkla kalorier och började äta fett och rätt igen. Dock är det så fruktansvärt svårt, tankarna och hjärnspökena vägrar lämna mig ifred. Försöker varje dag utmana mig själv, ibland går det bra och ibland går det dåligt. Jag väljer dock att fokusera på det som är bra! Jag tar små steg i taget och jag VET att jag kommer klara det här för jag vill inget hellre än att bli frisk och må bra igen! Jag är stolt över de framsteg jag gör, hur små de än tycks vara. Att leva med en ätstörning är verkligen det värsta jag har varit med om, att tappa kontrollen och att helt tappa sig själv. Jag är fortfarande inte mitt vanliga jag. Ibland känner jag inte igen mig själv, jag vet inte längre vad som är jag och vad som är ätstörningen! Jag önskar bara mitt vanliga jag tillbaka, den glada tjejen som tyckte mat var mat och inte en skräckupplevelse. Är fortfarande livrädd för att gå upp i vikt, men jag är samtidigt livrädd att gå ner mer. Jag kämpar som sagt varje dag mot detta monster, men det är en grymt svår kamp. Det var så lätt att hamna i den, men ett helvete att komma ur den! Något som också är hemskt jobbigt är att jag inte har någon att prata med om det här, ingen vet hur allvarlig min problematik är, jag önskar mig bara trygghet och någon som kramar mig, stöttar och försöker förstå mig och mina känslor. Skriver mycket som ångestlindring. Läs gärna min blogg, ge mig råd och tips, jag är så tacksam för allting!!!! (http://bitterfroken.blogg.se)

  9. Pingback: Livet ska vara njutfullt! | Matsdotter - Healthy Living

  10. Grym du är som vågar berätta öppet om detta. Hade kunnat vara jag som skrivit då det stammer in exakt på mig I princip. Så starkt av dig att berätta offentligt om detta. Själv har jag berättat för min syster o är på bättringsvägen.

  11. Ett jättebra och jätteviktigt inlägg om ett alldeles för dolt ämne. Historier som din behövs inte bara för de som drabbas själva utan också för dom som känner någon som drabbas. Det är så svårt att ifrågasätta och ställa krav på någon som blivit besatt av sin träning då alltifrån sociala medier till tidningar dagligen pumpar ut att det är en hälsosam livsstil. Tack för att du berättar, du gör skillnad och de behövs fler som dig!

  12. Fantastiskt bra skrivet! Viktigt, och modigt! Jag själv kan verkligen relatera. Fixeringar som dessa är svåra att bryta sig ur.

  13. Oj vilken bra text. Har följt dig på Twitter ett bra tag nu (tog även kort med dig & Sofia på skansen haha…), kommer ihåg allt du skriver, att du såg ner på folk som åt pasta och var överviktiga, och att allt vände när du var i Bryssel, men hade ingen aning om att det hade gått så långt. Skitbra text, sluta aldrig skriva!

  14. Gud vad bra att någon vågar skriva sådana viktiga inlägg som detta! Jag har själv haft ätstörningar o vet exakt hur du känner ! Du kan påverka jättemånga människor. Speciellt de som är i förstadet till en ätstörning och de i riskzonen. Jag hoppas att många människor läser o delar detta. Och att vi alla tsm kan stoppa/ minska samhällets mat o träningsproblem och alla orealistiska ideal!

    TACK och Lycka till med allt 🙂 <3

  15. Pingback: Mohamed öppnar upp sig » Philip Lailani - Personlig Tränare - Träningsblogg

  16. Pingback: Mohamed öppnar upp sig | Philip Lailani - Moore's PT

  17. Hej!
    Vill bara göra dig medveten om att ditt inlägg just gjorde att jag beslutade mig för att ringa ätstörningsenheten här i Umeå! Både läkare och dietist har tipsat o uppmuntrat mig att ta kontakt med den då de sett att jag har ett ortorektiskt beteende, vilket jag också länge grubblat på – men självfallet förnekat…
    Tack!

    • Vad glad jag blir av att läsa att du tagit tag i det! Att erkänna det för sig själv är första steget i läkningsprocessen.

      Lycka till!

  18. Jag tror att du är jag i manlig form, det var i alla fall så jag kände när jag läste din fantastiska, förjävliga (misstolka mig rätt) text. Väl skrivet och väl kämpat, du starka människa! Dig ska jag fortsätta följa.

    P.S. Kanske kan du känna igen dig i någon av det som jag har plitat ned genom mina dagar? Klicka dig in i Allvar-kategorin och lämna ett spår. D.S.

  19. Grymt bra skrivet! Känner tyvärr verkligen igen mig.. Men har precis som du insett att vad som gör en stark människa stark är att vara öppen om det och kunna hjälpa andra!

  20. Tack för att du skriver om viktiga saker. Jag har skrivit länge, men om andra saker, men vet också att det hjälper andra. Det är ju inte heller något man är ensam över eller något man borde skämmas för. Det är sååå många som sitter i samma situation som en själv.
    Tack.

  21. Tack! Tack för att du skriver detta. Jag kämpar själv för att bli frisk och fri från en ätstörning och det du skriver värmer verkligen och ger hopp om att livet kan bli bättre trots svåra tider och många motgångar <3

  22. Så himla fint och bra skrivet. Jag har dock en fråga som jag hoppas att du kan komma med dina kloka synpunkter på!

    Många säger att man inte ska leva sådär strikt, räkna kalorier osv. Men sen lägger de till, precis som du har gjort, ”se över vart du vill komma”. Jag vill lära mig gymnastik, trots att jag är 21 år. För att kunna göra det måste jag gå ner en del i vikt och bli mycket starkare och vigare i hela kroppen. För att klara det så måste jag ju äta strikt och träna massor. Jag skulle inte uppnå resultatet jag ”behöver” utan att byta ut fredagsmyset mot kvarg som du skrev.

    Så jag undrar hur du tänker om det här. Man ska sträva efter sina mål men samtidigt unna sig det man gillar. Men tänk om det man gillar hindrar en från att nå sitt fysiska mål? Jag är jättekluven med hur jag ska göra.

    Tacksam för svar <3

  23. Du bodde sträcka på dig själv som vågar dela med dig av hur din verklighet har varit. Jag har själv varit i liknande situation som jag numera också lyckats övervinna. Dock finns tankar om kost och hälsa kvar och det är nog något jag alltid kommer få leva med. En stor skillnad från tidigare är däremot att jag själv har kontrollen och känner inget tvång. Jag måste varken träna eller endast äta just ”de” ingredienserna.. & det för mig är det en stor frihet!
    För att återkoppla till dig och din text skulle jag vilja säga att du är stark och kommit en lång bit på vägen genom att våga dela med dig av din historia & kalla det vad du vill men personligen tycker jag det är modigt, & långt ifrån alla varken förstår eller vill inse att det inte är sunt att räkna kalorier etc, än hade delat med sig av sin erfarenhet. Att alla kan göra någonting håller jag med om & att genom att delge samt ”byta” erfarenheter tror jag förståelsen för att fler än en själv lever/har levt på likasinnade vis ökar, något som i sin tur kan medföra att fler vill & vågar ta tag i ”sina problem”.

  24. Detta var utan tvekan det bästa inlägg jag läst. Fy fan vad du är grym! Grymt jobbat och otroligt starkt att du delar med dig av detta.
    Tack för att du öppnar folks ögon.

  25. Pingback: Senseworkout – Ditt inre behöver lika mycket träning som ditt yttre » ”Jag tar upp det förbjudna”

  26. Vad bra skrivet! Det är ett fruktansvärt viktigt ämne som alldeles för många ignorerar. Det är också intressant att läsa alla kommentarer som bekräftar att det är många fler än du som har varit/är i samma sits. Jag hoppas verkligen att samhällspressen minskar snart och vi kommer ifrån de här negativa banorna.

  27. Pingback: Jag är less | Mohamed Touzari @ COLIN

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.