”Min trovärdighet hos er må vara på botten men jag kommer att kämpa för att bygga upp den”

Jag var 15 år gammal när vi tog bössan från gatumusikanten. Jag var totalt dum i huvudet och vet mycket väl att det inte finns något försvar för det jag gjorde. Det var vidrigt gjort av mig men det är inte den människan jag är i dag. Mina värderingar har ändrats och i dag lämnar jag pengar till dessa människor så fort jag har kontanter på mig.

Jag var 16 år gammal när ofredandet mot mannen skedde. Vi hade en bråkig historia och om än även det var genomvidrigt av mig så har historien kryddats på bra mycket. Ofredandet mot en kvinna som ni nu anklagar mig för stämmer alltså inte, vilket ni bör veta då ni ständigt refererar till domen.

Jag var 17 år gammal när händelsen med de två tjejerna utanför McDonalds inträffade. Jag erkände i rätten att jag hade spottat en cheeseburgare på dem men jag erkände ingenting annat och det finns en anledning till det. Jag har publicerat bilder som hintar om vad jag menar. För övrigt så stämmer det inte att jag är dömd för kvinnomisshandel eller kvinnofridskränkning trots att det basunerats ut på diverse mansrättsbloggar och rasistiska nättidningar.

Jag fyller 21 år om mindre än två månader. Människan jag var förr är inte människan jag är i dag. Jag förstår att ni tycker att det är helt åt helvete att jag skrivit om de ämnen jag gjort, särskilt med min historia, men förklaringen ligger i den här meningen. Det är historia och det är inte den människa jag är nu. I dag vet jag så mycket bättre och anledningen till att jag skrivit de texter jag skrivit är inte för att plocka politiska poäng eller framställa mig själv i bättre dager, utan för att jag helhjärtat tror på det budskap jag försökt framföra. Jag förstår att det var dumt av mig att mörka mitt förflutna och otroligt naivt av mig att tro att det inte skulle komma fram, men det ändrar inte kvinnosynen jag har i dag.

Jag har haft ett struligt liv och jag har likt många andra gjort dumma saker. Som tur är har dessa misstag givit mig något och på vägen har jag blivit en bättre människa. En människa som rasister och en hel drös andra människor försökt sudda ut och ersätta med den personen jag var innan jag ens blev myndig.

De senaste dagarna har jag fått motta en rad mordhot, både mot mig och min omgivning. Mitt nummer och övriga personuppgifter är överallt på nätet och det har trillat en rad minst sagt oönskade samtal och sms från okända människor. Folk har beställt saker i mitt namn, önskat livet ur mig och bett mig åka hem till mitt hemland (vad nu det är). Detta är samma människor som skrivit dessa artiklar om mig och hårdvinklat dem. Artiklar som ni sedan spridit.

Ingen av er känner till historien bakom någon av de två sista händelserna (den påstådda misshandeln och ofredandet mot mannen) och det gör uppriktigt ont i både mig och mina vänner (som känner till de rättfärdiga historierna) att folk kan vara så pass vidriga som de är. Överallt på nätet finns mina domar upplagda, namn och nummer på mina nära och kära, tips på olika adresser i Stockholm jag kan tänkas bo på (mina vänners) och en hel del annat med hopp om att skada mig både fysiskt och psykiskt. Det sprids lögner och folk skriver historier om mig som inte ens har hänt enbart för att förstöra.

Jag är fortfarande en stolt feminist och jag kommer fortsätta att vara det. Min trovärdighet hos er må vara på botten men jag kommer att kämpa för att bygga upp den. Mer än så kan jag inte göra.

Jag ber er vänligt att sluta med det ni håller på med. Handlingarna ni tar upp och skiten ni gräver fram är flera år gammalt och representerar inte på något sätt den jag är i dag. Det finns en gräns över hur mycket en enda människa kan ta.

Idag röstar vi nej till rasism

Det fina med demokrati är att vi alla har chansen att påverka hur vi vill att vårt land ska se ut. Att ha rösträtt är otroligt mäktigt och det är något varje människa bör utnyttja till fullo. ”Åh nej, inte ännu ett inlägg om politik”. Jo, ännu ett inlägg om politik. Dagen är kommen. Dagen då vi har möjligheten att påverka hur vi vill att vårt land ska se ut.

Efter EU-valet drällde det in uppdateringar på sociala medier om hur sjukt det var att Sverigedemokraterna hade fått ett sådant pass stort stöd. ”Hur kunde ett parti med värderingar likt Hitlers få nästintill 10 % av den svenska befolkningens röster?” ”Hade min röst gjort någon skillnad?” Ja, det hade den. Varenda liten röst gör skillnad. Att jag drar en parallell mellan Hitler och Sverigedemokraterna är knappast en överdrift. Hitlers hat gentemot judarna går att jämföra med Sverigedemokraternas hat gentemot muslimer och romer. De som håller sig något uppdaterade i nyhetsvärlden och med det menar jag att man har Aftonbladet/Expressen-appen installerad i sin smartphone så att man får en notis när något viktigt händer, kan omöjligt ha undgått avslöjandena kvällstidningarna har gjort inom Sverigedemokraterna. Deras hat gentemot rasifierade skiljer sig inte från Hitlers hat mot judar för fem öre.

Idag har vi chansen att rösta rätt. Dels genom att varenda människa med rösträtt (och ett klart sinne) utnyttjar den så att Sverigedemokraternas stöd minskar och dels genom att rösta in Sverigedemokraternas största motpol i riksdagen. Feministiskt initiativ. Missförstå mig inte. Jag vill absolut inte se F! styra Sverige. Det skulle inte fungera. Inte som partiet ser ut nu. Däremot vill jag se att feminismen tas på allvar i riksdagen och verkligen sätts på agendan. Något som knappt diskuterats i valdebatter tidigare förrän Feministiskt initiativ vart namnet på allas läppar. Jag vill även se Sverigedemokraternas största motpol komma in i riksdagen. Jag vill se skräcken i Jimmie Åkessons ögon när Gudrun Schyman kliver in i riksdagen med ett mandat för första gången sedan 2006. Gustav Fridolin må sköta jobbet snyggt men han är långt ifrån samma klass som Gudrun.

Ni har fram tills 20.00 på er. Ta er till respektive röstlokaler och ta med era vänner. Har ni absolut ingen som helst koll på vad ni vill rösta på så gör samtliga valkompasser så att ni får en någorlunda koll. Det är absolut inte det mest legitima sättet men det funkar. Ni hittar dem här, här och här. Ta med era vänner som inte har röstat och uppmuntra er omgivning. Gör det till en aktivitet denna dag då man egentligen inte gör någonting annat än att ligga i sängen och kolla på serier. Det är så viktigt och ni har verkligen möjligheten att påverka resultatet även om ni inte tror det.
Rösta inte bara för våran skull utan även för den framtida generationens skull. Hur skall vi förklara för våra barnbarn när de frågar hur vi kunde låta ett rasistiskt och nazistiskt parti bli det tredje största partiet i vårt land under modern tid, trots tidigare historia? Hur vi kunde låta de växa trots ständigt vidriga uttalanden från deras håll och tydlig rasism. Hur vi kunde låta dem debattera i direktsänd nationell TV och hjälpa dem att sprida sin propaganda. ”Jag var kritisk på internet” räcker inte som svar. Vi måste göra mer. Du måste göra mer. Det står mellan rasism och humanism.

P.S. Passa på att läsa det här när ni ändå är igång.

Smygalkoholismen fortplantar sig

I slutet utav 2012 och fram tills sommaren 2013 valde jag att ta avstånd ifrån alkohol. Dels för att jag ville satsa på träningen hur klyschigt det än låter och dels för att jag helt enkelt hade tröttnat på det samt dess konsekvenser. Minnesluckor, ångest och bortkastade pengar. Nackdelarna började helt enkelt väga över fördelarna. Sakta men säkert så drog jag mig ur den slutna festcirkeln som jag var en del utav och i samma veva så gled jag ifrån mina vänner. Det ena mer medvetet än det andra.

Alkohol är en större del utav våra liv än vad vi tror. Alkohol i vardagen är något jag alltid tagit avstånd ifrån då jag personligen inte ser en anledning till att till exempel fira sina bedrifter med ett glas vin eller två. Har jag gjort bra ifrån mig så nöjer jag mig med känslan istället. Det är samma sak när jag äter ute. Jag har nog aldrig beställt en öl/ett glas vin till maten. När jag valde bort alkoholen i ungefär ett halvår så valde jag indirekt bort att umgås med mina vänner på helger och jag har nog aldrig mått så bra både fysiskt och psykiskt som jag gjorde under de sex månaderna. Inte för att jag slutade umgås med mina vänner utan för att allt mitt fokus hamnade på skola, träning och jobb. Mitt liv har nog aldrig varit så städat som det var under det halvåret. Självklart så kände jag mig ensam ibland på helgerna när varenda människa jag kände var ute och festade men känslan av att allting annat i livet gick som på räls vägde upp det hela. Alkohol påverkar en mer än vad man tror.

Jag skulle vilja påstå att majoriteten utav dagens ungdomar besitter någon form utav smygalkoholism. Jag har folk i min omgivning som blir helt lyriska när det kommer till alkohol och det skrämmer mig. Folk som skulle kunna ta till vilka medel som helst för att få tag i en flaska smuggel efter Systembolagets stängningstid och skriker utav lycka när uppdraget är fulländat. Att alkohol är en sådan pass stor del utav ungdomars vardag, att de få ungdomar som väljer att ta avstånd ifrån det glider ifrån sina vänner i och med att det enda de gör är att dricka är illa. Självklart kan man vara med nykter men det är inte sådär jättekul in mot småtimmarna när folk blir alldeles dräggiga, drar i en till höger och vänster samt börjar sluddra.

Folk, i alla fall i de mindre städerna, brukar använda ursäkten ”men det finns inget annat att göra här ju” och det köper jag inte. Vad kan du göra i till exempel Stockholm som du inte kan göra där du bor idag? Självklart är utbudet utav restauranger och sevärdheter med mera större där men det är knappast de personerna i fråga är ute efter. Det verkar mer som att de (vi) verkar vara ute efter en hemlig portal till någon vrickad version utav Narnia där vi kan gå loss och göra vad som helst och det finns inte. Jag anser att det hela bara är en ursäkt till att dricka alkohol och att ständigt komma på ursäkter till att dricka är ett tecken på alkoholism. Nu syftar jag alltså på ungdomar i åldern 13 – 20.

Anledningen till att jag personligen avskyr min stad och vill till Stockholm är jobb och jobb enbart. Allt jag vill jobba med och alla förutsättningar till att bli det jag vill bli finns där. Jag vill jobba inom media och jag har större visioner än att slå mig till ro på den lokala radiostationen/dagstidningen och stanna i Gävleborgs mediebransch. Jag vill mer och där finns mer. Hur jag ska ta mig in dit är fortfarande oklart. Jag vill tro att så länge man verkligen brinner för något och verkligen vill det så lyckas man i slutändan.

Jag vill för övrigt poängtera att jag absolut inte är något helgon när det gäller alkohol, så att ni inte tror att jag sitter på den största dubbelmoralen någonsin. Jag dricker med jämna mellanrum och det är ingenting jag sticker under stolen med. Däremot så är jag till skillnad från vissa andra medveten om problematiken i det hela och det vill jag tro gör det hela mer godtagbart. Just nu så är jag till exempel mitt uppe i en vit månad. Bara så att ni vet liksom.

Jag tror att jag fick med det mesta där. Jag kanske är helt ute och cyklar men det här är vad jag tycker. Motbevisa mig gärna. Tack för mig.

Jag tar upp det förbjudna

Det här inlägget är något jag länge tvekat inför om jag ska skriva. Att sätta ord på det jag gick igenom har känt alldeles för svårt. Men att förhoppningsvis hjälpa andra som inte riktigt förstår vad som händer dem, genom att skriva detta är varför jag valt att göra det.

Det som har hindrat mig är att jag har inte velat visa mig svag. Jag som är så stark. Men å andra sidan – vad är definitionen utav en svag respektive stark människa? Är en svag människa någon som drabbas utav något som kan drabba vem som helst och sen lever vidare med det? Är en stark människa någon som drabbas utav något och sen förtränger det? Eller är en stark människa någon som tar sig igenom sina motgångar och sen berättar om dem? Jag antar det och det är därför jag tillslut har bestämt mig för att skriva detta. Jag är ju trots allt stark.

För drygt 15 månader sedan bestämde jag mig för att ta tag i mig själv. Jag bestämde mig för att ta tag i skolan och sluta festa. Jag bestämde mig för att börja träna, jobba och briljera i skolan. Något som gick strålande. Jag slutade röka på sisådär två veckor, alkoholen la jag på hyllan, jobbet fixade jag inom en månad och skolan samt träningen blev min främsta prioritering. Det sistnämnda var något jag vid det här laget inte visste skulle bli mitt förfall.

Två-tre gympass i veckan blev snabbt fem-sex. Maten som jag nöjt mig med hela livet klassades som skräp och jag bytte snabbt ut hela min kost. Maten hemma byttes ut till en fett- och kolhydratssnål kost. Pastan, potatisen och riset försvann illa kvickt. Fredagskvällarna som jag brukade spendera ute på krogen med mina vänner byttes ut mot sena kvällar på gymmet följt av proteinshakes istället för öl. Lördagsgodiset byttes sakta men säkert ut mot kvarg, nötter och bär. Jag var där. Utan att ha vetat om det, utan ens ha anat det var jag en del av träningshetsen. Jag förespråkade något som var allt annat än en hälsosam livsstil. Vilket jag självklart trodde att det var på den tiden.

De fem-sex gympassen i veckan utvecklades snabbt till sju och inte tog det slut där. Jag klev upp tidigare på morgonen för att hinna med en powerwalk/joggingtur innan skolan, på håltimmen sprang jag iväg till gymmet och efter skolan likaså. ”Äh, det ligger ju så nära och jag har ändå inget annat att göra” tänkte jag då. På sin höjd kunde jag uppnå 20 pass i veckan. Jag rasade i vikt, men ändå var jag inte nöjd. Det fanns fortfarande lite mer underhudsfett som skulle bort någonstans. Man såg ju trots allt inte varenda kontur utav mina magrutor och sommaren var ju på väg. Man vill ju se ut som alla fitnessprofiler på Instagram gör. ”Varför ser man hans blodådror och inte mina? Nej, jag måste bort med mer underhudsfett” Tanken av att alla människor har olika gener och är helt olika byggda slog mig aldrig. Kan han, kan jag.

En gång i månaden hade jag en så kallad ”ätardag”. En gång i månaden fick jag äta godis, läsk, chips etc. Tror ni att jag skötte det när de väl var dags? Icke. Visserligen åt jag det jag vela framför TV:n, men strax därefter kröp ångesten fram. ”Varför åt jag det där för? Jag som är så hälsosam?” Vips. Nu var springskorna på och helt plötsligt var jag ute och sprang mitt i natten. Att jag åt en fett, socker- och kolhydratssnål kost 29 av 30 dagar i månaden dög inte. Varför bara vara ”hälsosam” 29 dagar i månaden när man kan vara det alla 30?

Jag klagade på folk i min omgivning som åt pasta till lunch. Jag skrattade åt folk som kunde äta en Snickers en vanlig onsdag utan att ens träna och jag såg på överviktiga människor med avsmak. På sociala medier skyltade jag med min ”hälsosamma” livsstil och uppmuntrade alla mina följare att göra detsamma. Det där med makt är farligt. Det var väldigt många, både killar och tjejer, som skrev till mig och bad om tips. Stolt och frälst som jag var gav jag dem både det ena och det andra. Saker jag aldrig skulle förespråka idag.

Mina vänner påpekade min drastiska vändning i mitt leverne och min viktnedgång men jag försvarade mig själv. Jag har en övertalningsförmåga likt få och har fått retorikens gåva, så tanken av att mina vänner skulle behöva oroa sig över mig suddade jag snabbt bort från deras hjärnor. ”Varför är de oroliga? Jag är ju bara nyttig!” tänkte jag medan jag rasade i vikt.

Det här pågick i drygt åtta månader. November, December, Januari, Februari, Mars, April, Maj och halva Juni. Under dessa månader drack jag alkohol vid fyra tillfällen. Fyra tillfällen där jag dagen efter vaknade med ångest över alla onödiga kalorier jag hade hällt i mig. Muskelmassan jag hade förstört och fettet jag hade samlat på mig.

Det var inte förrän jag reste till Bryssel i början av sommarlovet med mina vänner för att jobba i tre veckor, som det hela fick en vändning. Där hade jag inte möjligheten att träna 20 gånger i veckan eller att styra min egna kost. Jag vart serverad kolhydrater på kolhydrater av personalen och gymkorten där borta kostade i snitt 40 € i veckan. Jag tappade kontrollen över min träning och kost och tacka gudarna för det. När jag kom hem i början av Juli så började jag att tänja på gränserna även på hemmaplan. Både kost- och träningsmässigt. Hann jag inte med ett pass var det inte hela världen. Åt jag en chokladboll så lika där.

Idag mår jag bra. Självklart trycker jag inte i mig enorma mängder skräpmat eller häller i mig alkohol, men nu är det av helt andra anledningar än då. Jag trodde att jag visste allt om hälsa och kost, men jag visste inget. Idag vet jag mer. Absolut inte allt, långt ifrån, men mer. Tillräckligt mycket för att aldrig trilla dit igen. Ner i träningshets-träsket. Det hemska träsket där alldeles för många ungdomar, men även vuxna är idag. Ett träsk där de tror att kvarg och hantlar är lösningen på allt. Håll koll på dina kalorier-in och kalorier-ut så blir livet perfekt. Eller inte.

Ortorexi kallas det. Det är en slags fixering av en ”hälsosam” livsstil. Man blir präglad av överdriven träning och nyttigt ätande. Det har en del samhörighet med anorexi, men är långt ifrån samma sak. Det är inte bara ungdomar och tjejer som kan drabbas utav ätstörningar, fastän samhället vill måla upp det så. Som att tjejer är det svaga och lättpåverkade könet. Båda könen är det. Alla kan bara inte erkänna det. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Det är därför jag skriver det här och det är därför jag vägrar. Jag vägrar vara en del utav den här träningshetsen som pågår. Jag fick en fråga för någon vecka sen utifall jag kunde börja blogga om min träning och kost. Kan, kan jag. Men jag tänker inte. Jag håller det för mig själv.

Att följa alla fitspo-konton på Instagram och stirra er blinda av avundsjuka ger er inget bra. Att väga er mat, räkna era kalorier, överdriva er träning och utesluta saker som ni tycker om är bara självdestruktivt. Se över er livsstil. ”Varför tränar jag?” ”Varför äter jag som jag gör?” ”Vart vill jag komma och mår jag verkligen bra av det här?” ”Vad skiljer mig nu från då?” Är frågor ni bör ställa er själva.

Livet är för kort för att levas under restriktion. Självklart ska man vara hälsosam och träna – så länge man gör det av rätt anledning. Det är tabu i Sverie alla tala om när man mår dåligt. Särskilt på Internet. Allting ska vara perfekt och man visar bara den bästa sidan av en själv. Det är därför jag skriver det här. I hopp om att förändra.