Hemstaden öppnade mina ögon

ÅTERPUBLICERAD FRÅN FACEBOOK:

Är tillbaka i Gävle för första gången på åtta månader och tankarna i huvudet har redan börjat snurra.

Jag har bott i den här staden sedan milleniumskiftet. Under de åren hann jag göra ett och annat avtryck på nästintill samtliga skolor i staden och i majoriteten av ungdomarnas sinnen. Från att ha varit en stökig 15-åring som gjorde den ena dumma grejen efter den andra, kunde jag inte låta bli att le när jag åkte igenom staden där jag spenderat min ungdom.

Vi må enbart ha tre nattklubbar här (om Bankhuset nu räknas som en) men fan vad kul jag har haft här. Och fan vad glad jag är att jag inte bor kvar.

Efter min mediestorm jag var med om i höstas, en storm majoriteten av er som stört er på min mediala karriär (bloggen, radion, journalistiken, TV med allt vad det innebär) var med och spred kunde jag inte vara mer glad över att ha Gävle som ett avslutat kapitel i mitt liv.

Jag har älskat den här staden och jag har hatat den. Jag har varit offer i slagsmål och jag har startat dem, jag har blivit utslängd från nattklubbar, befogat såsom icke befogat, jag har skrattat och jag har gråtit. Jag har ramlat i Fnasket i plasket och jag har köpt alkohol av Jan Byqvist. När jag fyllde 18 fanns fortfarande Goya kvar och det var på den tiden stans hetaste nattklubb.

Jag har varit i princip varenda umgänge som går. Varför? Osäkerhet. Osäker på var jag platsade och vilka som var bra för mig. Det tog mig 21 år att hitta ett umgänge som gav mig lika mycket som jag gav dem. Det finns en handfull människor här som jag älskar av hela mitt hjärta medan resten har noll värde i mina ögon.

Sedan dag ett i högstadiet har jag blivit kallad ”bög” i syfte om att kränka mig. Jag har blivit slagen på grund av det och jag har blivit spottad på. Jag har fått motta anonymt hat/hot sedan min första blogg som jag startade 2009 på grund av någonting ni fick mig tro var negativt. Det är lugnt, jag förlåter er. Ni vet inte bättre. Folk i den här staden är så pass inskränkta att ni bara ser svart eller vitt – det finns ingen gråzon. Feminismen är för er främmande precis som hetero- och vithetsnormen är något ni håller kärt om hjärtat. Var sådana ni, jag är färdig här. Jag vet mina värderingar och det räcker för mig. Jag vet min plats och det är inte här. Mina ambitioner och mål har alltid varit högre än så.

Det här blir första gången jag någonsin skriver ut det här, vilket gör det till en stor grej för mig – Jag är stolt över att vara homosexuell. Jag har perspektiv och analys i mitt sinne – vad har ni? Ni fick mig att tro att det var något att skämmas för så jag försökte intala mig själv att jag inte var det. Under hela mina tonår levde jag i misär vilket är en stor faktor till att jag gjort de grejer jag gjort.

Fråga mig inte varför jag skriver den här statusen, det vet jag inte ens själv. Kan vara så att hemstaden gör mig sentimental, kan vara så att jag vill få er att skämmas.

En sista grej, till er som försvarade mig i höstas trots diverse tvister i vårt förflutna men har hjärna och hjärta nog att inse att människor ändras med tiden – tack. Jag såg allt men hade, då, inte ork att skriva.

Jag har 48 timmar kvar här sen åker jag tillbaka till Stockholm, därefter dröjer det nog ett bra tag innan jag kommer tillbaka. I veckan släpps min och Emmy Winthers podcast och jag fortsätter min resa långt ifrån Söderhielmska och Gallerian Nian.

Ha det bra, vi ses säkert i framtiden. Jag kommer alltid att ha ett speciellt band till människorna i den här staden och jag hoppas att ni känner detsamma.

P.S. Känner ni för att dela texten så gör det mer än gärna då jag tog bort samtliga idioter från min Facebook i höstas när hela helvetet rasade samman.